måndag, september 15, 2008

Kursk åtta år

Jag har inte lyckats hitta min georgiska väninnas visitkort. Var i helgen nere i garaget för att rota igenom mina gamla kontaktpärmar. Ibland förbannar man sig själv för sin slarvighet. Jakten fortsätter. Hyser gott hopp om att det ska finnas någonstans.

För några veckor sedan sände Tv4 Fakta (jag vet det är en skräpkanal, men även en blind höna...) en intressant fransproducerad dokumentär om Kursks förlisning. Det var i samband med årsdagen av olyckan. Jag spelade in den och fick tillfälle att se den i helgen.

Tv-teamet har uppenbarligen rotat igenom varje tv-arkiv i hela västra hemisfären.

Huvudtesen hävdar att Ryssland år 2000 var på väg att sälja sina avancerade så kallade ShKval-torpeder till Kina, med en förmåga att förflytta sig extremt snabbt under vatten.

Kursk svar på väg att demonstrera dem, med kineser närvarande på ett närbeläget fartyg, när den blev ramponerad av en amerikansk ubåt som var där i spionsyfte. Kursk - enligt den franska filmen - blev torpederad för förhindra en fientlig sammanstötning.

Snart efter olyckan, menade dokumentären, ska USA ha beviljat ett massivt lån till Ryssland.

De kända bilderna från de anhörigas möte med de ansvariga är fortfarande upprörande. Filmen visar tidningsettor och ryskt tv-material som vore helt omöjliga i dagens hårt reglerade ryska mediaklimat. Jag minns själv en förstasida från Izvestia som skrek ut "Presidenten är skyldig!" Kan ni tänka er?

"Det skulle aldrig kunnat ha publicerats idag" är en direkt kommentar jag fått från en rysk tidningsman. Och det var 2003. Några månader efteråt råkade han själv ut för ett överfall och skadades allvarligt.

I dokumentären hävdades det att det var under Kurskkatastrofen som Putin förstod skillnaden mellan medier som går att kontrollera, och medier som inte går att kontrollera. Det kan man tänka sig.

Själva u-båten Kursk är numera söndermald till järnfilspån, så vad som egentligen hände lär vi aldrig få veta.

tisdag, september 02, 2008

Var är hon nu, min georgiska väninna?

Nej, jag har inte gått och dött. Men jag har haft semester, och alla viktiga nyheter händer numera uppenbarligen på sommaren när man är som bäst upptagen med att lägga om golv och jaga getingar med flugsmälla. Så var det förra sommaren också.

Bara tanken på att sätta mig vid datorn och analysera storpolitiska skeenden när jag hellre kan sätta mig och läsa en god bok eller åka till Åhus - nej tack.
Således är jag inte död. Bara lat. Jäkla Ryssland som invaderar Georgien precis under min semester. (Ja, det var skrivet med självironi.)

För ett antal år sedan deltog jag i en kurs kring journalistik vid St. Petersburgs universitet. Det var en mycket framåt prefekt som anordnade den, han ville ha en diskussion kring olika journalistiska ideal. Som en av få västerlänningar i den 20 man stora gruppen var jag där. Det var fantastiskt intressant. Några av oss kom från Finland, Polen, Sverige. Men de allra flesta kom från olika delar av fd SSSR. Ett par kvinnor hade rest från Sibirien.

Bland annat lärde jag känna en kvinna från Tiblisi, som jag konverserade på med min knackiga ryska - hon med mig på knackig engelska. På något vis förstod vi varandra utmärkt och vi umgicks nästan oavbrutet under de tio-fjorton dagar som kursen varade. Efter att kursen avslutades talades vi vid på telefon ett par gånger, men språkförbistringen blev för stor.

Jag lovar, det har inte gått en dag sedan Ryssland invaderade Georgien utan att jag tänker på min väninna. Inte en dag. Jag undrar var hon är och hur hon och hennes familj och bröder mår. Jag undrar hur hon ser på saker och ting. Jag undrar hur hon ser på Rysslands agerande.

Min erfarenhet är tyvärr att kontakter som tappats i dessa länder är svåra att hitta igen eftersom telefonnummer och epostadresser snabbt blir inaktuella. Men jag måste försöka hitta henne igen. Jag ska genast gå hem och rota i mitt visitkortsarktiv.

DN