Var är hon nu, min georgiska väninna?

Nej, jag har inte gått och dött. Men jag har haft semester, och alla viktiga nyheter händer numera uppenbarligen på sommaren när man är som bäst upptagen med att lägga om golv och jaga getingar med flugsmälla. Så var det förra sommaren också.

Bara tanken på att sätta mig vid datorn och analysera storpolitiska skeenden när jag hellre kan sätta mig och läsa en god bok eller åka till Åhus - nej tack.
Således är jag inte död. Bara lat. Jäkla Ryssland som invaderar Georgien precis under min semester. (Ja, det var skrivet med självironi.)

För ett antal år sedan deltog jag i en kurs kring journalistik vid St. Petersburgs universitet. Det var en mycket framåt prefekt som anordnade den, han ville ha en diskussion kring olika journalistiska ideal. Som en av få västerlänningar i den 20 man stora gruppen var jag där. Det var fantastiskt intressant. Några av oss kom från Finland, Polen, Sverige. Men de allra flesta kom från olika delar av fd SSSR. Ett par kvinnor hade rest från Sibirien.

Bland annat lärde jag känna en kvinna från Tiblisi, som jag konverserade på med min knackiga ryska - hon med mig på knackig engelska. På något vis förstod vi varandra utmärkt och vi umgicks nästan oavbrutet under de tio-fjorton dagar som kursen varade. Efter att kursen avslutades talades vi vid på telefon ett par gånger, men språkförbistringen blev för stor.

Jag lovar, det har inte gått en dag sedan Ryssland invaderade Georgien utan att jag tänker på min väninna. Inte en dag. Jag undrar var hon är och hur hon och hennes familj och bröder mår. Jag undrar hur hon ser på saker och ting. Jag undrar hur hon ser på Rysslands agerande.

Min erfarenhet är tyvärr att kontakter som tappats i dessa länder är svåra att hitta igen eftersom telefonnummer och epostadresser snabbt blir inaktuella. Men jag måste försöka hitta henne igen. Jag ska genast gå hem och rota i mitt visitkortsarktiv.

DN