36 år, precis idag, och man är plötsligt närmare 40 än 30.
Märkligt.
I veckan fick jag en alldeles fantastisk present i förväg, nämligen möjligheten att närvara vid årets Ax:son Johnsonstiftelsens Engelsbergsseminarium.
Temat "On Russia" är en titel som får den mest garvade professor i ämnet att rygga. Men den visade sig bli en styrka snarare än en svaghet, för med denna kvalitet på talare kunde svängarna tas ut ordentligt.
Och vilka talare...
Anne Appelbaum, Geoffrey Hosking, Igor Ivanov, Fjodor Lukjanov, Vladimir Ryzjkov, Jegor Gaidar, Rolf Ekéus, Catherine Merridale - för att nämna några av de 20 lärde som stod i talarstolen dessa dagar.
Seminariet var uppbyggt kring sju huvudämnen, men många teman och frågeställningar återkom som stråk genom hela seminariet.
Till exempel Rysslands förhållande till Stalintiden, det kaotiska 90-talet och vad som då hände/inte hände, Putins styre, Rysslands förhållande till väst, samt Rysslands möjligheter att i framtiden ta sig ur ett destruktivt mönster av auktoritär ordning.
Ett av de mest lysande anförandena höll Dominic Lieven, som jämförde Sovjets sammanbrott med Storbritannien: Tänk på Skottland och som Ukraina och Wales som Vitryssland, så förstår man de psykologiska effekterna detta skulle ge upphov till i England, hjärtat i det gamla imperiet. Samtidigt ser vi Rysslands demografi störta samman, medan trycket från befolkningsexplosionen i Kina skapar spänningar österut.
Catherine Merridale vände sig emot den historiska determinismen, att Ryssland är förutbestämt att alltid gå en viss framtid till mötes.
Samtidigt pekade Hosking i sitt anförande på de långa linjerna: Bojarerna skyddade förr de små människorna i feodal ordning, precis som makthavarna i dag skyddar de sina i en modern form av feodalism - där personalization of state power är nyckelordet: de som sitter vid makten äger också tillgångarna i landet.
Anne Appelbaum betonade att nuvarande regim är varken kommunister eller stalinister, men att man använder positiva associationer och minnen från denna tid för att legitimera sitt eget styre. Detta för att man måste övertyga om att man har rätt att sitta vid makten.
GuLag har därför återigen blivit ett känsligt ämne: Trots att det har rests minnesmärken över GuLags offer, har det aldrig förekommit varken sanningskommissioner, officiella undersökningar eller någon form av officiellt erkännande av offren i Ryssland. Det handlar alltså om en typ av selektiv rehablilitering av Sovjet-tiden.
Landets förhållande till väst och Nato berördes också flitigt, och det brände verkligen till när Kadri Liik, chef över ICDS (International Centre for Defence Studies) kritiserade Ryssland för att en frånvaro av respekt för de små staterna vid sina gränser.
Ryssland tror inte att vi har en egen vilja, att vi bara är vasallstater, menade hon. I affären med bronssoldaten, menade Liik, hanterade visserligen Estlands regering det hela ganska dåligt, men Rysslands regering visade stark ovilja till samarbete, medan önskan att skapa trubbel var helt uppenbar.
Brände till gjorde det också när före detta utrikesminister Igor Ivanov och Thérèse Delpeche, (Atomic Energy Comission of France) hade ett frankt meningsutbyte om förhållandet mellan EU och Ryssland, som gradvis har svalnat av under senare år.
Ivanov kritiserade väst för att deras inställning är att de har "vunnit" det kalla kriget, när Ryssland i själva verket inte alls är besegrat. Ryssland har blivit en global aktör på den marknadsekonomiska arenan.
Delpeche menade att det vore bättre om Ryssland kunde börja definiera vad man vill, istället för vad man inte vill. Men just nu är Moskva uppenbarligen ointresserat av det, och då får man agera utefter det, menade hon.
Just nu inte särskilt mycket ljusning i sikte i förhållandet, med andra ord. Men kanske Medvedev kan bryta ny mark?
Man måste säga detta: Ax:son Johnsonstiftelsens insatser för att hålla det intellektuella livet under armarna här i Sverige håller på att bli ovärderliga. Synd bara att det inte får den uppmärksamhet i medierna som det förtjänar.
Här finns flera inlägg som gjorts om seminariet:
SvDom ryssarnas hemliga liberala fantasier.
Dick Erixon om Ivanov om Rysslands identitetskris och om Appelbaum och Lukjanov, bland andra
Barometern-OT skriver om seminariet i stort.
grattis på bemärkelsedagen, verkar ju ha varit intressant det där mötet. Märklig tystnad i media verkligen.
SvaraRaderaJa, det måste man säga. Jag tror att det är delvis självvalt av stiftelsen, delvis ett resultat av att medierna tycker att det är en "elitsammankomst", ointressant för allmänheten. Men det är märkligt, det håller jag med om!
SvaraRaderaПросто диву даёшься, в каких глубоких пятидесятых вы застряли, - сталины, гулаги, больше вспомнить нечего?
SvaraRaderaА как поживает расовая биология?
Bästa kommentatör på ryska: Om jag fattat ditt inlägg rätt - vilket inte är säkert - så betyer det ungefär att du tycker att det är märkligt att vi (ni skriver du) har fastnat så i femtiotalet - Gulag, Stalin, finns det inget annat, skriver du. Och så nämner du rasbiologi på slutet.
SvaraRaderaJag vill betona, att min ovanstånde text är ett mycket kort för att inte säga minimalt utsnitt ur ett tvådagarssemniarium där Stalintiden visserligen diskuterades, men också långt mycket annat.
Eftersom du uppenbarligen kan svenska, och min ryska är krasslig, så får du gärna skriva på svenska så vi fortsättningsvis kan föra en vettig diskussion om saken.
tycker rent allmänt att journalister sällan rapporterar från sammankomster där Ryssland diskuteras i kvalificerat ljus. Kan nämna ett par konferenser här i Stockholm sista åren som missats helt av media. Det hade ju varit OK om spekulationerna om Ryssland i pressen sedan varit på ett minimum, men tyvärr är det ju oftast tvärtom. :-)
SvaraRaderaHåller med. Jag måste säga, som jag skrivit tidigare, att utlandsbevakiningen öht i svenska medier är undermålig. Svenska Dagbladet är dock mycket bättre i den genren än DN, speciellt på ledarsidan.
SvaraRaderaanonymous писал: "в каких глубоких пятидесятых вы застряли"
SvaraRaderaВообще Шведы, особенно журналисты и политики, застревают в холодная война. Объективные статьи о современная России почти отсутствуют шведская пресса, к сожалению.
Översättning till ovanstående kommentar av "bjolso":
SvaraRadera”Överhuvudtaget i Sverige, speciellt journalister och politiker, har man fastnat i det kalla kriget. Objektiva artiklar om det moderna Ryssland är nästan frånvarnde i den svenska pressen, tyvärr.”
Nu vill jag åter påpeka, att det jag skrivit ovan är ett minimalt referat av Engelsbergsseminariet, knappast ett försök att referera ett många timmars seminarium "objektivt". Igor Ivanov, före detta utrikesministern, samt Dimitrij Trenin, Carnegiestiftelsen, gav sin version av det hela. Trenin påpekade exempelvis, att demokrati är olämpligt i fattiga länder, eftersom folk då tenderar att rösta hur som helst. Men det har jag inte citerat ovan. Det borde jag kanske?
Kommentaren var egentligen inte specifikt riktad mot ditt referat, utan mer en generell observation. Vi kanske kan ta Gudmundssons ledare i SvD som exempel istället. Inte ett positivt ord i den, utan bara de vanliga fraserna om "auktoritärt styre", "chauvinistisk stormakt" och hänvisningar till Gulag (som avvecklades för årtionden sedan). Alltihop uppblandat med halv-rasistiska påståenden om ryssarnas "nationalkaraktär" och "förkärlek för starka ledare". (Precis som om folk i andra länder skulle ha uppskattat att "ledas" av en svag och alkoholiserad ledare som Jeltsin i ett läge när landet var i så djup kris att det höll på att gå under helt.)
SvaraRaderaSammanfattningsvis är allt i den ledaren som det brukar vara i svenska journalisters Rysslands-rapportering. De gör hela tiden sitt bästa för att vinkla negativt och utelämna positiva nyheter. Vad som helst kan plockas upp och tolkas som ett tecken på att man "återuppväcker delar av Sovjettiden", som när Gudmundsson avslutar med att gnälla på nationalsången. Faktum är att i det fallet så löste Putin en lång politisk kris genom en ganska fiffig kompromiss, dvs de Sovjetnostalgiska fick melodin medan förnyarna fick en ny text. (Ett ganska bra exempel på hur Putin vara en pragmatisk ledare, snarare än en "stark" ledare.) Tack vare den pragmatiska kompromissen kunde man lägga ett långdraget politiskt käbbel bakom sig, och få Duman att fokusera på viktigare frågor. Men istället för att lyfta fram det positiva med den nya texten så väljer Gudmundsson självklart att haka upp sig på melodin (precis som om en melodi skulle kunna ha ett politiskt budskap). Det valet av synsätt ger en ganska träffande symbolisk bild över svenska journalisters Rysslands-negativism.