Ja, fy tusan så sjuk man kan bli. Var på Vetenskapsrådets fantastiska seminarium i torsdags, men deckade sedan i helgen i en riktigt rejäl förkylning. Nåväl, här kommer Del 1:
På Piperska Muren är det bokstavligen talat fullt till sista plats. Det är till och med så att vi, som kommer lite senare, får hitta stolar och sätta oss på en plats bäst vi kan. För det är hundratals personer som kommit för att lyssna på Per-Arne Bodin,
Lennart Samuelson (bilden), Irina Sandomriskaja, Kristian Gerner, Gudrun Persson och Markku Kivinen.
Och alla är där – gräddan av den svenska kunskapspoolen när det kommer till Ryssland och före detta Sovjet. Det gör att publiken är lika kvalificerade som åhörarna, vilket i sin tur ger en intressant debatt i auditoriet. (Och jag håller tyst den mesta delen av tiden.)
Det är Vetenskapsrådet som står som värd för seminariet Är Ryssland sig likt. Det är en något omgjord variant på det klassiska temat Vart går Ryssland. Eller som temat var på Engelsbergsseminariet i somras, det avskräckande On Russia. Men temat Är Ryssland sig likt öppnar ändå för något mer fruktsamma diskussioner än bara det vanliga svartvita vän-fiende - perspektivet.
Men här är det sannerligen ingen risk att det blir svartvitt. I denna eminenta skara av vetenskapsmän och journalister huggs inget i sten.
En av de mer intressanta föreläsarna är Gudrun Persson som pratar om Varför Sovjet föll samman. Inte heller ett så dåligt tema, och hon avslutar i princip sin föreläsning med, att om någon hittar ett dokument i de ryska arkiven som ger ett slutgiltigt svar på denna fråga, skulle hon vara tacksam för om någon slog henne en telefonsignal.
Ett av hennes egna svar är i korthet: tristess. Tristessen i det själsliga livet. Omöjligheten att föra in innovationer i det planekonomiska systemet, vilket därmed skapar också en oundviklig stagnation i ekonomin. Till detta: tristessen att stå i kö, tristessen i ledarskiktet, tristessen vi vardagslivet. Och, menar hon, när sprickan mot omvärlden väl vidgades satte det otrolig press på systemet, vilket det inte klarade av.
Malcolm Dixelius inflikade då, ur publiken, att hon slagit huvudet på spiken i sin forskning. Han berättade, att när han var på Röda Torget, mindre än en timme efter att den sovjetiska flaggan halats och den ryska hissats, så möttes han bara av en enda sak: likgiltiga axelryckningar. Ju mer folk lärde känna om väst, desto mindre benägna blev de att omhulda sitt eget system.
Jag hörde själv häromkvällen en fantastisk dokumentär från BBC på min iPod om hur Beatles erövrade Sovjetunionen. Och det var knappast via skivor, och merchandise i vanlig mening utan via rullband som kopierades och kopierades i all oändlighet. Man tog vad man hade. Därför kunde man se bilder av bandet kopierade över benknotor – röntgenplåtar användes för bildkopiering.
Ja, det var i alla fall vad BBC påstod. Jag kan inte låta bli att tänka på detta då jag sitter i publiken och hör Persson tala om tristess. Jag tänker, att det är ganska talande för hur utsvultna människor måste ha varit både på kontakt med omvärlden och på något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen - och kul att du vill kommentera! Som princip anser jag att alla bör debattera med öppna kort - tala således om vem du är! Bloggkommentarerna granskas innan de publiceras.