Nej, Murray!

Första gången jag blir riktigt upprörd här på Engelsbergsseminariet, så är det när Douglas Murray, som bland annat skriver för Standpoint, på ett ganska föraktfullt sätt talar om Barack Obamas försök att nå den muslimska världen. Han menar att varje dialog i sig uppenbarligen är ett misslyckande. Iran kommer ändå att utveckla kärnvapen, menar han, och då kommer alla att springa till FN igen.

Han kritiserar även Obamas sätt att tala om kvinnofrågan i sitt Kairotal. "Vi har våra problem, ni har era", och Murray menar att detta är ett sätt att dra undan mattan för kvinnorörelsen i Mellanöstern.

Detta säger han utan att reflektera över att George Bush's administration, eller han själv, förresten, över huvudtaget skulle adressera detta problem i ett tal till den muslimska världen. Mind you, George Bush skulle aldrig ens ha haft någon möjlighet att hålla ett sådant tal. Politiskt eller intellektuellt.

För det andra blir jag förbannad då kvinnor i västvärlden visserligen lever i himmelriket om man jämför med hur situationen ser ut i många länder i mellanöstern, men att referera till kvinnorörelsen i väst enbart som om det handlar om medlemskap i golfklubbar eller problem att få spela ishockey, då diskvalificerar man faktiskt sig själv.

Douglas Murray menar dessutom att Obama har föreställningen att Berlinmuren föll för att alla höll händer och sjöng Kumbayah.

Men Barack Obama är ingen dum karl. Han har ideal som inte involverar bomber och granter. Förtjänar man förakt för det?