Nej, Kreml definierar inte Ryssland!

Detta inlägg som jag fick i går är värt att diskutera lite närmare:

”Det är naturligtvis viktigt att skriva om Gulag i artiklar som handlar om... Gulag. Det är ett viktigt ämne.

Mitt ifrågastättande gällde omnämnandet av Gulag i artiklar som handlar om utvecklingen i dagens Ryssland. Vad har Gulag med det att göra? Man började trappa ned Gulag redan på 50-60-talen, och stängde det sista lägret för snart 30 år sedan. Att prata om Gulag i samband med analyser av dagens ryska politik är med andra ord måttligt relevant.

Över huvud taget, när jag letar bland inläggen i din blogg, så begriper jag inte varför du kallar dig "russofil". Varenda inlägg handlar ju om något negativt. Och åsikterna som läggs fram följer ju hela tiden Standardformulär 1A för hur rysskräcksindoktrinerade svenskar får lära sig att misstro och se ned på sitt östra grannland.

Om det inte finns NÅGOT du gillar med Ryssland så är det ju ganska missvisande att presentera sig som "russofil". (Tycker jag, iallafall, men jag har såklart inte "patent" på ordet.)”

Svar: Som sagt, GuLag och det som hände under Stalin har definitivt relevans för dagens ryska politik. Inte för att det händer nu, utan för att det har lämnat ett kollektivt minne för ryssarna att förhålla sig till. I princip varje rysk familj har någon i släkten som deporterats under Stalin - en tid som var fullt av krig, svält, oro och politiska utrensningar. Kan sådant gå obemärkt förbi i inställningen till saker och ting? Min uppfattning är att det är helt omöjligt.

Sen det här med att vara russofil. Har försökt förklara för flera personer som gjort samma anmärkning som du, att man måste skilja på den politik som bedrivs i Kreml och människorna i landet. Man måste kunna skilja på den intellektuella debatten kring utvecklingen, och det rent känslomässiga. Det vill säga: Jag tycker att Ryssland är ett fantastiskt och fascinerande land, som jag varit engagerad i sedan början av 90-talet. Men jag är djupt oroad för var politiken är på väg.

Min uppfattning är, att ”tycka om det ryska” inte går ut på att man måste acceptera den politik som förs. Kreml är inte lika med Ryssland. Det är ett ytligt sätt att se på saken. Det finns givetvis massor av andra saker som är fantastiska med Ryssland, men de stavas Vysotskij, Achmatova, Solzjenitsyn och Sjostakovitj, Sorokin och Kazinik snarare än Putin och Medvedev. Dessutom handlar det om alla människor man personligen har fått förmånen att träffa och lära känna på olika resor.

Och om du läser riktigt noga, så är jag starkt för idealen som det liberala partiet Jabloko för fram. Men det är klart att man kan tycka att det är ett ”icke-ryskt” inflytande i rysk politik. Men då gör man också antagandet att liberala värderingar med friheter etc. inte passar för alla.

För ett par år sedan träffade jag Stefan Hedlund på en sammankomst och ställde då frågan till honom: Tycker du överhuvudtaget om Ryssland? Det låter inte så när man läser vad du skriver. Och då svarade han: Det är klart, annars skulle jag inte hålla på och debattera på det viset jag gör.

Jag vill alls inte dra några liknelser mellan oss för övrigt, men det svaret innehåller definitivt sitt korn av riktighet.

Apropå GuLag...

Ja, apropå GuLag.

För de som tycker det är märkligt att det ständigt och omotiverat tjatas om detta fenomen i västmedier, kan jag rekommendera läsning av Lena Samuelsons artikel i söndagens Svenska Dagbladet, om den "evigt förvisade" Jefrosinja Kernovskaja.
Minnesbilder från Sovjets dunkla historia.

Här finns pdf med Jefrosinja Kernovskajas lägerbilder.

Borde stämma till någon typ av eftertanke.

Inflikning till Ekdahls text

Mer om Engelsbergsseminariet här, i söndagens Dagens Nyheter.

Jag har i föregående inlägg fått kritik för att journalister bara framhäver det om är dåligt med utvecklingen i Ryssland. Men även jag hörde den av Niklas Ekdahl icke namngivna ryske politikern, och även han målade sitt lands utveckling i inte särskilt ljusa färger.

Förutom de siffror Ekdahl nämner, menade personen i fråga att ungefär en tredjedel av hela Rysslands budget stjäls varje år. Siffror som inte stammar från honom själv utan från en av de mest centralt uppsatta juristerna i landet. "It [Russia] is No2 in the world when it comes to number of oil-billioners, but look at the level of life!"

Politikern nämde också att visst, det finns fria medier i landet, men de är inte särskilt inflytelserika. Antingen inflytelserik eller fri är idag det som gäller, inte båda delarna.

Men okej, för att jag nu inte ska vara sådan, så får jag väl skriva om Andrei Melville också. Melville är professor i statsvetenskap i Ryssland, och har professurer även på Berkley och i Bergen. Han har genomfört en stor studie kring Ryssarnas uppfattningar om hur landet ser ut 2020. Många menar i den studien att Ryssland just nu kan gå åt vilket håll som helst, bli mer auktoriärt eller mer liberalt. Det är defintivt positivt.

Ryssland är västs spegelbild, en partner utan vilken väst själv skulle känna sig ganska vilset. Det kan jag själv tycka framkommer alldeles för lite i debatten. Vi måste finna sätt att förhålla oss, det finns ingen annan möjlighet.

Kris i befolkningsfrågan

Fokus skriver i sitt senaste nummer om Hotet mot Ryssland, den demografiska implosionen.

Dimitrij Medvedev har ett styvt jobb att rätta upp socialpolitiken, arvet från "nightmare 90s". Eller om man ska vara korrekt, även ett arv från Rysslands historia före Sovjets fall, eftersom den ryska befolkningens behov under historien sällan har kommit i första hand.

När jag var i Moskva 2004, hade jag en dag sällskap av ett par tjejer som, på grund av att jag då var gravid, kom att berätta om sina egna familjer. En utav dem berättade att hon kom från en mycket stor familj. Hur många syskon är ni då, tänkte jag och föreställde mig ett svar på sju, åtta.
Tre, svarade hon.

Så man förstår varför det är problem. Speciellt med den befolkningsexpansion som förekommer i Kina, och med tanke på att 75 procent av ryssarna bor på den fjärdedel av landet som ligger i Europa.

Ryssland, Ryssland Ryssland

36 år, precis idag, och man är plötsligt närmare 40 än 30.
Märkligt.

I veckan fick jag en alldeles fantastisk present i förväg, nämligen möjligheten att närvara vid årets Ax:son Johnsonstiftelsens Engelsbergsseminarium.

Temat "On Russia" är en titel som får den mest garvade professor i ämnet att rygga. Men den visade sig bli en styrka snarare än en svaghet, för med denna kvalitet på talare kunde svängarna tas ut ordentligt.

Och vilka talare...

Anne Appelbaum, Geoffrey Hosking, Igor Ivanov, Fjodor Lukjanov, Vladimir Ryzjkov, Jegor Gaidar, Rolf Ekéus, Catherine Merridale - för att nämna några av de 20 lärde som stod i talarstolen dessa dagar.

Seminariet var uppbyggt kring sju huvudämnen, men många teman och frågeställningar återkom som stråk genom hela seminariet.

Till exempel Rysslands förhållande till Stalintiden, det kaotiska 90-talet och vad som då hände/inte hände, Putins styre, Rysslands förhållande till väst, samt Rysslands möjligheter att i framtiden ta sig ur ett destruktivt mönster av auktoritär ordning.

Ett av de mest lysande anförandena höll Dominic Lieven, som jämförde Sovjets sammanbrott med Storbritannien: Tänk på Skottland och som Ukraina och Wales som Vitryssland, så förstår man de psykologiska effekterna detta skulle ge upphov till i England, hjärtat i det gamla imperiet. Samtidigt ser vi Rysslands demografi störta samman, medan trycket från befolkningsexplosionen i Kina skapar spänningar österut.

Catherine Merridale vände sig emot den historiska determinismen, att Ryssland är förutbestämt att alltid gå en viss framtid till mötes.

Samtidigt pekade Hosking i sitt anförande på de långa linjerna: Bojarerna skyddade förr de små människorna i feodal ordning, precis som makthavarna i dag skyddar de sina i en modern form av feodalism - där personalization of state power är nyckelordet: de som sitter vid makten äger också tillgångarna i landet.

Anne Appelbaum betonade att nuvarande regim är varken kommunister eller stalinister, men att man använder positiva associationer och minnen från denna tid för att legitimera sitt eget styre. Detta för att man måste övertyga om att man har rätt att sitta vid makten.

GuLag har därför återigen blivit ett känsligt ämne: Trots att det har rests minnesmärken över GuLags offer, har det aldrig förekommit varken sanningskommissioner, officiella undersökningar eller någon form av officiellt erkännande av offren i Ryssland. Det handlar alltså om en typ av selektiv rehablilitering av Sovjet-tiden.

Landets förhållande till väst och Nato berördes också flitigt, och det brände verkligen till när Kadri Liik, chef över ICDS (International Centre for Defence Studies) kritiserade Ryssland för att en frånvaro av respekt för de små staterna vid sina gränser.

Ryssland tror inte att vi har en egen vilja, att vi bara är vasallstater, menade hon. I affären med bronssoldaten, menade Liik, hanterade visserligen Estlands regering det hela ganska dåligt, men Rysslands regering visade stark ovilja till samarbete, medan önskan att skapa trubbel var helt uppenbar.

Brände till gjorde det också när före detta utrikesminister Igor Ivanov och Thérèse Delpeche, (Atomic Energy Comission of France) hade ett frankt meningsutbyte om förhållandet mellan EU och Ryssland, som gradvis har svalnat av under senare år.

Ivanov kritiserade väst för att deras inställning är att de har "vunnit" det kalla kriget, när Ryssland i själva verket inte alls är besegrat. Ryssland har blivit en global aktör på den marknadsekonomiska arenan.

Delpeche menade att det vore bättre om Ryssland kunde börja definiera vad man vill, istället för vad man inte vill. Men just nu är Moskva uppenbarligen ointresserat av det, och då får man agera utefter det, menade hon.

Just nu inte särskilt mycket ljusning i sikte i förhållandet, med andra ord. Men kanske Medvedev kan bryta ny mark?


Man måste säga detta: Ax:son Johnsonstiftelsens insatser för att hålla det intellektuella livet under armarna här i Sverige håller på att bli ovärderliga. Synd bara att det inte får den uppmärksamhet i medierna som det förtjänar.


Här finns flera inlägg som gjorts om seminariet:

SvDom ryssarnas hemliga liberala fantasier.

Dick Erixon om Ivanov om Rysslands identitetskris och om Appelbaum och Lukjanov, bland andra

Barometern-OT skriver om seminariet i stort.

Engelsberg nästa!

Första semesterveckan!! Men just nu laddar jag som bäst upp inför det årliga Engelsbergsseminariet, som händelsevis har tema Ryssland i år.

Det ska bli oerhört intressant att höra vad alla insatta och lärde har att säga om Rysslands framtid. Jag hoppas också att eventuellt kunna skriva något därifrån. Vi får väl se...

Intervju med Kjell Albin Abrahamson

För mig som Östeuropa- och Rysslandsfantast har Kjell Albin Abrahamson alltid varit någon sorts journalistisk husgud.

Jag har träffat honom flera gånger, men aldrig haft tillfälle att intervjua honom - förrän nu. Den 5-6/6 var han i Kalmar för att tala på temat nationalism. Något han onekligen vet en hel del om.

Gå hit och lyssna på min intervju med honom!

Ungefär 20 minuter.

För övrigt är denna text av Hans Blix i Fokus, om förhållandet mellan Ryssland och Nato, intressant - jag tyckte som han en gång i tiden. Men Nato förändras det med.

Federley

Jag gillar Fredrick Federleys totalt oförskräckta sätt att driva sina saker.
Det är synd att hans salladsbar gick i konken. Må vara att projektet präglades av optimism, men Dagens Arena kan inte dölja sin skadeglädje över att det gick i stöpet. *Känns verkligen professionellt.*

F.ö har Federley skrivit en krönika som alla bör läsa. Om antisemitismen i Sverige. Den stämmer till eftertanke.