Pest och kolera

När ett land har en så trängd opposition, att denna känner sig tvingad att samla sina styrkor trots oöverkomliga meningsskiljaktigheter, då kan man vara säker på att det är fara å färde med demokratin.

Vitryssland är ett givet nära exempel. Där har oppositionen kämpat under många år för att försöka enas om ett program och en kandidat. För det mesta har det hela slutat i kaos och inre strider. Givetvis till gagn för Lukasjenka.

Ryssland har nu sin organisation Drugaja Rossija. Deras närvaro är på ett vis viktig i landet. Men det är en samling minst sagt disparata partier, från liberaler ljusskygga national-bolsjeviker som bara kan enas om en sak: att man inte delar Vladimir Putins syn på saker och ting.

Drugaja Rossijas (www.theotherrussia.ru) aktiviteter är viktiga, eftersom varje opposition i Ryssland just nu är viktig. Men inre strider skapar också en försvagad opposition, och därmed en ond spiral nedåt för demokratin.

Och för liberalerna i samlingen måste det vara ganska bittert att behöva samarbeta med rena antidemokrater. Ett val mellan pest och kolera.

Skrämmande juli

Under de veckor som jag inte har skrivit något på min blogg, har utvecklingen i förhållandet Ryssland-Storbritannien tagit en mycket oroande vändning.

När jag skummar BBC:s skörd av Rysslandsrelaterat material under juli, blir man varse att ett helt nytt språk har dykt upp när Putin kommenterar Storbritanniens begäran att utvisa Andrej Lugovoj. ”De borde få sina huvuden undersökta” etcetera.
Inget bra.

Rysslands utrikesminister Lavrov har sagt på Echo Moskvy (en av få oberoende etermeder i landet) att man nu vill ha ett normaliserat förhållande medStorbritannien. Det finns goda grunder att tro, att detta utspel främst görs för den inhemska ryska publiken. I övriga etermedier har nämligen teorin lanserats, att MI6 är involverad i mordet på Litvinenko.

Men Scotland Yards fynd i samband med mordet, är mer än indicier. Det är tillräckligt för att fälla Andrej Lugovoj i en rättsprocess, enligt brittiska jurister.

Man kan visserligen hävda att allt detta är nonsens, att Scotland Yard och juristerna går i politikens ledband, vilket Kreml gör.

Så går det utan tvekan till i Ryssland för tillfället. På andra känner man sig själv, heter det ju.

Härinunder länkar jag till några av de artiklar på BBC som jag finner upplysande:

Avsvalnande relationer 16/7, Storbritannien beklagar 18/7, och Lavrovs intervju hos Echo Moskvy 20/7 . Och här en från 20 novmeber 2006: Om FSB.

Brännpunktsdebatt

Det har mitt i sommaren utbrutit en mycket viktig och intressant diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska förhållande till Ryssland.

Bo Pellnäs skrev på Svenska Dagbladets Brännpunkt, 18/7 att regeringen är för undfallande och att inte en enda ledarskribent tar sitt ansvar för att lyfta debatten om grannen österut.

I dagens Svenska Dagbladet protesterar jag mot det påståendet. Både Barometern-OT och Blekinge Läns Tidning har faktiskt tagit mer än sitt beskärda ansvar av Rysslandsdebatt.

Möjligen är som sagt riksmedia lite slöa, men vi är det definitivt inte.

Har du lagt ned din blogg?

Svar: nej, det är bara sommar.
Ha det trevligt och bra allihopa så hörs vi snart.

Sylvia Asklöf

Nato och Ryssland

Den som vill veta mer om varför USA och Ryssland har så svårt för varandra bör läsa denna mycket upplysande artikel på Svd:s nätupplaga.

Tills för kanske sex-sju år sedan var jag av uppfattningen, att Nato absolut inte bör utvidgas för att inte provocera Ryssland i det instabila läge som landet var/är i.

Nu hyser jag betydligt större förståelse för de länder som vill in i Natos församling.

Trots det är jag lite orolig över att jag hade rätt. Det är svårt att bortse från att utvidgningen av Nato kan ha bidragit till känslan av isolering i Ryssland. Samtidigt som Putin har varit snabb att spela på dessa stämningar.

Å tredje sidan är löftena som Nato gav till Gorbatjov under 80-talet problematiska. Nato kunde ju omöjligt bestämma vilka beslut som fria stater skulle ta i framtiden.

Det återstår väl att se om Putins utspel om en gemensam raktetbas i Azerbajdzjan är en utsträckt hand, eller om Nato kommer avvisa förslaget.

Det ser ju inte så ljust ut, tyvärr.

Ilves karameller

Nyhetssajten Radio Free Europe är en pärla (länk finns här nere till höger). Där kan man alltid få reda på något matnyttigt. Denna gången, till exempel, att Estlands president Toomas Hendrik Ilves opponerar sig mot Vladimir Putins politik.

Han tycker att Ryssland borde isoleras. Personligen ställer jag mig tveksam till det. Dialog är det viktigaste vi har för att uppnå förstålse mellan folk. Man når sällan framgångar på att isolera radikala krafter.

Men Ilves har onekligen en poäng i följande: (citat från RFE/RL)

"If it is true that democracies do not go to war with each other, then what the hell is a country that threatens to target its nuclear missiles at Europe doing in the G8, the club of industrial democracies?"

(Ungefär: Om det är sant att demokratier inte krigar med varandra, vad fan gör då ett land som hotar att vända sina robotar mot Europa i G8, klubben för industriella demokratier?")

Ja, där kom det

Som vi nu kunnat höra på Ekot, har Vladimir Putin uttryckt en önskan om att förlänga den ryske presidentens mandatperiod till fem eller sju år.

Man ska väl inte förledas att tro att han själv tänkt sitta kvar, men för den kommande ryska utvecklingen kan man diskutera nyttan med ett sådant förslag.

Visst måste man ha respekt för att ett sådant ämbete kräver tid för att driva frågor. Den som sitter på den ryska presidentposten har förmodligen bara en person att jämföra sig med i arbetsbörda, och det är presidenten i USA.

Längre mandatperioder ger dock inte mer demokrati, bara ett mer trögrörligt system.

Klyschigt värre...

Det borde vara förbjudet att illustera artiklar om Ryssland med ett gäng ryska 'matrioshki' (ni vet, de ryska dockor man kan sätta i varandra) och tro att man kan vara originell.

För mig har det samma effekt som att tonsätta en dokumentär om Ryssland med balalajkamusik. Det får mig ofelbart att fundera över hur mycket djup och kunskap som egentligen ligger bakom artikeln/dokumentären. Det är ju ungefär lika kunnigt som att porträttera Storbritannien med män i kubb och paraply.

Det senaste exemplet är tidningen Affärsvärlden som under temanumret Den ryska rysaren, har en matrioshka med Putin på framsidan. Man dör, vilken originalitet! Brittiska The Economist skriver ofta om Ryssland, och de lyckas för det mesta med att undvika de värsta fällorna.

Det gör dem också trovärdiga.