Duckandet fortsätter

På moderaternas stämma i Gävle kan man bara konstatera, att landets ledning fortsätter att ducka i frågan om den ryska gasledningen.

Stämmodeltagare och riksdagsman Rolf K Nilsson är en av dem som har ställt frågan: När ska regeringen tydligt markera att ledningen inte är önskvärd för Sverige?

Men svaret från Gunilla Carlsson och regeringen förblir detsamma som det nu varit i månader: Havsrättskonventionen regerar. Sverige har få möjligheter att sätta stopp för Rysslands planer. Ingen formell ansökan har ännu inkommit om att konstruera en ledning. När så sker ska det ske en miljökonsekvensanalys.

Men små möjligheter att stoppa projektet bör väl inte hindra att Sverige klart och tydligt talar för sin sak.

Ska regeringen fega ända tills ledningen är ett faktum?

PM för evigt?

Vladimir Putin meddelar att han vill kandidera i parlamentsvalet som hålls i december.

Det har väl under lång tid stått klart att han har haft någon plan i bakfickan för att hålla sig kvar i maktsfärerna - som bekant är det ännu bara Boris Jeltsin av de ryska ledarna som frivilligt har avgått och lämnat politiken helt.

I ett land som Ryssland innebär varje ledarbyte en kritisk period. De efterkommande politiska krafterna ägnar sig ofta åt att avpolletera och helt marginalisera sin företrädare. Det är historiska mekanismer som har spelats upp gång på gång. Därför ingår det knappast i planen att ryska presidenter efter fullgjort värv drar sig tillbaka till en undanskymd tillvaro på en datja.

Nu står det klart vad Putins avsikt egentligen är. Som premiärminister finns det inget som hindrar att han drar upp riktlinjer för presidenten. Och det finns inget som hindrar att han kan ställa upp i nytt val. Eller att han helt enkelt sitter kvar som PM på evärderlig tid. Läs även Svenskan i detta ämne!

Tack Kjöller!

Ett fullkomligt lysande inlägg har gjorts av Hanne Kjöller på DNs ledarsida idag, tisdag.

Nu är ju den lilla sedelärande historien visserligen inte hennes, men det spelar mindre roll.

Den är väl värd att fundera över i dessa kverulanttider.

Waxberg i Svenskan

Arkadij Waxbergs artikel i dagens Svenska Dagbladet andas djup frustration över den vändning som Rysslands inrikespolitik har tagit. Han resonerar kring den läroplan, eller de rekommendationer, som ryska historielärare nu arbetar utifrån.

”Utan bestämda grundkriterier, gemensamma för hela skolsystemet kan, resonerar Putin, historieämnet över huvud taget inte läras ut, det kommer bara att ställa till kaos och oreda i huvudet på eleverna.” skriver Waxberg. Han citerar ett direkt samtal som presidenten haft med lärare på gymnasienivå.

Waxberg är välkänd historiker och sedan länge gästskribent i Svenska Dagbladet. Han har skrivit en rad böcker om Sovjets styre, och partier utomlands som Moskva: ”Sovjetmaffian”, ”Herrar och Lakejer” bland andra. Lite ryskt tungrodda men mycket intressanta. Liksom denna artikel i Svenskan.

Det behövs inga åthävor för att berätta hur illa det ligger till.

Rekommenderad länk

För den som vill läsa ett längre, mycket bra inlägg om villkoren i det ryska presidentvalet, kan jag rekommendera den här länken.

Kalle Kniivilä är journalist och arbetar på Sydsvenskan.

Pest och kolera

När ett land har en så trängd opposition, att denna känner sig tvingad att samla sina styrkor trots oöverkomliga meningsskiljaktigheter, då kan man vara säker på att det är fara å färde med demokratin.

Vitryssland är ett givet nära exempel. Där har oppositionen kämpat under många år för att försöka enas om ett program och en kandidat. För det mesta har det hela slutat i kaos och inre strider. Givetvis till gagn för Lukasjenka.

Ryssland har nu sin organisation Drugaja Rossija. Deras närvaro är på ett vis viktig i landet. Men det är en samling minst sagt disparata partier, från liberaler ljusskygga national-bolsjeviker som bara kan enas om en sak: att man inte delar Vladimir Putins syn på saker och ting.

Drugaja Rossijas (www.theotherrussia.ru) aktiviteter är viktiga, eftersom varje opposition i Ryssland just nu är viktig. Men inre strider skapar också en försvagad opposition, och därmed en ond spiral nedåt för demokratin.

Och för liberalerna i samlingen måste det vara ganska bittert att behöva samarbeta med rena antidemokrater. Ett val mellan pest och kolera.

Skrämmande juli

Under de veckor som jag inte har skrivit något på min blogg, har utvecklingen i förhållandet Ryssland-Storbritannien tagit en mycket oroande vändning.

När jag skummar BBC:s skörd av Rysslandsrelaterat material under juli, blir man varse att ett helt nytt språk har dykt upp när Putin kommenterar Storbritanniens begäran att utvisa Andrej Lugovoj. ”De borde få sina huvuden undersökta” etcetera.
Inget bra.

Rysslands utrikesminister Lavrov har sagt på Echo Moskvy (en av få oberoende etermeder i landet) att man nu vill ha ett normaliserat förhållande medStorbritannien. Det finns goda grunder att tro, att detta utspel främst görs för den inhemska ryska publiken. I övriga etermedier har nämligen teorin lanserats, att MI6 är involverad i mordet på Litvinenko.

Men Scotland Yards fynd i samband med mordet, är mer än indicier. Det är tillräckligt för att fälla Andrej Lugovoj i en rättsprocess, enligt brittiska jurister.

Man kan visserligen hävda att allt detta är nonsens, att Scotland Yard och juristerna går i politikens ledband, vilket Kreml gör.

Så går det utan tvekan till i Ryssland för tillfället. På andra känner man sig själv, heter det ju.

Härinunder länkar jag till några av de artiklar på BBC som jag finner upplysande:

Avsvalnande relationer 16/7, Storbritannien beklagar 18/7, och Lavrovs intervju hos Echo Moskvy 20/7 . Och här en från 20 novmeber 2006: Om FSB.

Brännpunktsdebatt

Det har mitt i sommaren utbrutit en mycket viktig och intressant diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska förhållande till Ryssland.

Bo Pellnäs skrev på Svenska Dagbladets Brännpunkt, 18/7 att regeringen är för undfallande och att inte en enda ledarskribent tar sitt ansvar för att lyfta debatten om grannen österut.

I dagens Svenska Dagbladet protesterar jag mot det påståendet. Både Barometern-OT och Blekinge Läns Tidning har faktiskt tagit mer än sitt beskärda ansvar av Rysslandsdebatt.

Möjligen är som sagt riksmedia lite slöa, men vi är det definitivt inte.